På ett seminarium, anordnat av Skogsstyrelsen, om den svenska modellen i skogsbruket den 8 maj 2007 höll Göran Greider ett mycket bra inlägg.
Samtidigt som biologiska mångfalden fortsätter att utarmas i våra skogar hörs allt fler röster bland regeringsföreträdare och skogsägare som hävdar äganderätten före miljöhänsyn.
Greider efterlyser, precis som vänsterpartiet, en starkare statlig styrning för skogsbruket
Han började:"KAMRATER!
Jag ska ge mina synpunkter på skogsbruket som det ser ut. Jag
står naturligtvis inte här som expert, men jag står här både som
en som älskar skogen och som en som till och med framöver
hoppas kunna bli ägare av något litet skogsskifte. Det vill jag bli
inte bara därför att jag eldar mycket ved uppe Västerdalarna,
utan också för att jag träffar många små skogsägare – och
känner en viss avund över känslan de får när de går genom
egen skog, ofta skog som gått i arv genom generationer.
Just i Dala-Floda i Västerdalarna finns det väl för min del också
hopp om att kunna få äga något mycket litet – omarronderingen
tar ju just där alltid stopp. Inte tillräckligt många småägare vill
göda Lantmäteriet med sina avgifter för en omarrondering och
därför blir ju skogsskiftena bara mindre och mindre, snart är
dom väl nere på storleken av ett minihockeyspel.
Men en del av dom som motsätter sig omarronderingen gör det
också för att de är rädda för att den biologiska mångfalden ska
gå förlorad om större enheter upprättas och sedan avverkas för
snabba pengar.
Men det är inte livet i Dala-Flodas byar jag ska prata om. Jag
ska prata om tillståndet i skogen. För kanske sex, sju år sedan
började jag på allvar intressera mig för skogsfrågor. Innan dess
hade jag bara ett abstrakt intresse för saken, även om jag alltid
gillat att vistas i skogen. Men det intresse för skogsfrågan som
jag fick för dessa sex-sju år sedan – det föddes tyvärr i en
känsla av i det närmaste ödesmättad katastrof.
När jag pratade med forskare på högskolorna, eller biologer på
de stora skogsbolagen, eller med en massa ideella naturvänner
fick jag ganska snabbt bilden klar för mig: Att det egentligen inte
längre finns någon skog. I alla fall inte skog i den mening som
en människa för hundrafemtio år sen la in i ordet.
Jag hade alltså begått det där misstaget som alla abstrakta
älskare av skogen gör: Jag trodde att de här välansade,
parkliknande produktionsskogarna där ingen död ved myllrar av
liv verkligen var levande ekosystem, riktiga skogar.
Jag vill uttrycka det väldigt tydligt: Jag talar om den chock jag
faktiskt fick när det gick upp för mig att de svenska skogarna
egentligen är ett slags virkesåkrar, en sorts gröna industrihallar
ute i det fria, industrihallar där den biologiska mångfalden bara
utarmas och utarmas.
För hela tiden fram till dess hade jag ju hört detta att det
svenska skogsbruket är på väg att bli ekologiskt. Det var ju det
som åttiotalets framgångsrika miljöstrider hade mynnat ut i – en
grönare framtid för skogen. De stora bolagen skaffade sig
chefsekologer. Gröna bokslut. Certifiering och miljömärkning
infördes. Och det finns mer skog än någonsin, ropades det från
alla håll.
Nu insåg jag att det där helt enkelt inte var riktigt sant. Det var
till stor del Potemkinkulisser. Och för mig fick de svenska
skogarna plötsligt en helt annan ödslig klang. Nu såg jag ju hur
lika alla de där tallarna eller granarna var, både till utseende
och ålder. Nästan inga trädindivider fanns kvar. Och, som sagt,
jag fick faktiskt en smärre chock, nästan av existentiell art.
Mina damer och herrar! Den chocken har svenska folket ännu
inte genomgått. Vanligt folk har ännu inte på något sätt fått klart
för sig vilken ensidig rovdrift det ofta faktiskt pågår i skogarna.Men den dagen chocken når också breda folklager – och
kanske till och med olika politiska intellektuella – då tror jag att
det mycket väl kan stiga ett ramaskri ur den svenska folksjälen.
Eller den finska. Eller den norska. Eller den baltiska. För det ser
ju nästan likadant ut över hela det taigabälte som löper över
norra halvklotet. Det här är i slutändan ingen nationell fråga.
Den är planetär.
Skogsbolagen och de små skogsägarna har tyvärr lyckats
invagga svenska folket i en alldeles för förskönad bild. Och jag
får verkligen intrycket av att tillståndet i de här skogarna blir
värre och värre. Jag behöver egentligen inte gå till
Artdatabankens rödlista för att komma underfund med det. Bara
den här våren tycker jag det känts i luften, inte minst Dalarna:
Åker man sent en natt på en landsväg eller på någon skogsväg
genom landsbygden så ser man maskinförarna igång sent på
nätterna, skuldsatta upp över öronen; strålkastarna sveper över
kalhyggen och taggiga skogsbryn. Man möter timmerlastbil
efter timmerlastbil, ganska skräckinjagande uppenbarelser när
de dundrar fram så där sent på kvällen – och många av dem
säkert på väg till Kvarnsvedens pappersbruk som väl slukar 150
timmerbilslass per dygn.
En aprildag möter jag tjäderspelsfantasterna som kommer ur
sina iskalla gömslen i storbolagsskogen nära min västerdalsby
– och de är lika oroade som vanligt för att Stora Enso ska
hugga ner rubbet, vilket är deras officiella avsikt, så att de där
tjädrarna bli hemlösa.
Det ser helt enkelt ganska illa ut för skogen och för den
biologiska mångfalden i dessa skogar. Och det här är, inbillar
jag mig, inte bara min lilla privata synpunkt. Miljömålsrådet har
väl konstaterat att målet Levande skogar – det tolfte av de
sexton målen – blir svårt att uppfylla till 2020. Fältbiologerna har
nyligen sagt nej till att medverka i certifieringen – dom tycker att
det är meningslöst och att det bara legitimerar skövlingar. Och
när jag ser Skogsstyrelsens rapporter om ”Fortsatt bristande
hänsyn i privatskogsbruket” och att bara ”Var tredje privat
skogsägare avsätter frivilligt” – så är ju bilden ändå ganska
entydigt dyster. På de privata skogsägarnas mark når således
32% av avverkningarna inte upp till lagens krav – och då ska
man ju ändå ha klart för sig att lagen väl knappast är särskilt
sträng.
Ska man sammanfatta läget för de levande skogarna på vanlig
byråkratisk svenska så måste nog sammanfattningen bli: Idag
är det nästan helt och hållet produktionsmålet som bestämmer
över skogarna. Skogspolitikens portalparagraf om att
produktionsmål och miljömål är jämställda kan ju i rimlighetens
namn inte sägas vara giltigt i verkligheten. Dessutom:
Tongångarna från privata markägare i dagsdebatten – när man
ser klippen från olika lokaltidningar runt om i landet – håller på
att bli ganska fientliga överlag mot miljötänkandet.
Skogspolitikens mål ligger fast, såg jag att den skogspolitiska
utredningen skrev för något år sedan. Men ett barn kan ju se att
det där inte stämmer. Produktionsparadigmet har segrat. Punkt
slut.
Hur har det kunnat bli så här? Och vad ska man göra åt det?
Ja, jag är inte naiv och inte verklighetsfrämmande. Jag vet att
det också finns hoppfulla tendenser. Statliga Sveaskog är trots
allt ganska bra på att avsätta mark med höga naturvärden,
särskilt i jämförelse med privata skogsbolag; man får bara
hoppas att inte Maud och Eskil byter ut hela styrelsen där.
Trycket på skogen är hårt, ja, men idag finns det trots allt en
miljöpolitisk agenda – som inte fanns för bara tjugofem år
sedan.
Jag är som sagt heller inte naiv. En betydande del av landets
exportintäkter kommer från skogsbruket och flera hundratusen
människor har sin utkomst från denna näringsgren. Det säger
sig självt att det inte för någon politiker, vare sig till höger eller
till vänster, är lätt att blunda för det oerhörda bidrag till landets
välstånd som skogen står för. Målkonflikten står helt enkelt inte
bara mellan ekologi å ena sidan och industri och markägare å
den andra – utan också mellan å ena sidan miljö och å andra
sidan sysselsättning och samhällsekonomi.
För så är det ju – vill vi på allvar bevara och bejaka biologisk
mångfald i skogarna så måste vi helt enkelt praktiskt taget
upphöra med det mesta av skogsbruket. Men detta är
naturligtvis icke möjligt.
Man måste alltså hitta kompromisser. Men förutsättningen,
grundvillkoret för att meningsfulla kompromisser ska kunna
göras, det är ju att markägare och skogsbolag slutar med det
där hyckleriet och den nya miljöfientligheten – och erkänner att
det inte ser bra ut för de levande skogarna.
Kan man gå så långt som att säga att det nästan finns en
offentlig lögn när det gäller skogsbruket? Ja, jag fruktar det. Så
här skrev t ex utredaren Maggi Mikaelsson - ni vet hon med
älgjakten uppe i Östersund - förra året i Slutbetänkandet från
Skogsutredningen, i publikationen som heter Mervärdesskog:
”På en övergripande nivå konstaterar jag att det inte
finns någon målkonflikt mellan de två jämställda
målen i skogspolitiken”.
Bara på beståndsnivå kan det, säger hon, se ut ibland som om
en konflikt finns.
Och? Tja. Som en utomstående betraktare måste jag ju säga
att det där helt enkelt låter som en fulländad lögn eller i vart fall
som ett extremt fall av självbedrägeri: Det är väl fullständigt
självklart att det finns just en övergripande motsättning mellan
produktions– och miljömål?Nu tycker jag också att andra, litet oroliga vindar blåser som än mer försvagar miljömålets status.
Vi har vi ju tyvärr fått en regering med litet väl starka skogsägarintressen i. Jag har således hört Maud Olofsson raljera över tidigare svensk
miljöpolitik – som hon menar bara var till för att samla sällsynta
skalbaggar! Så har hon faktiskt viftat bort frågan om den
biologiska mångfalden. Mitt under det linnéanska jubileumsåret
för övrigt. Jag tycker det är otroligt väl inprickat.
Jag tror att frivillighetens väg har nått slutet. Så mycket är i alla
fall klart. Vill vi ta miljömålen på allvar, då finns det ingen annan
väg att gå än – för det första: ren statlig reglering av
markägarnas verksamhet där ägarna åläggs att avsätta
värdefull mark. Och att därmed en ordentlig tvingande
uppföljning kan ske – t ex med kännbara straff för avverkningar
som är felaktiga ur natursynpunkt. Och för det andra:
upprättandet av så stora och sammanhängande statliga
reservat som möjligt.
Problemet idag är ju att även om någon aspdunge, kantzon
eller bäckravin här och där sparas från skogsmaskinerna, så
räcker det inte för att hålla igång fungerande ekosystem. Även
om den där generella hänsynen är viktig – för den utspelar sig
ju på de stora arealerna – och det utgör kanske det centrala
inslaget i den svenska modellen för skogsbruket. Men skogarna
är ju ändå söndertrasade av skogsbilsvägar, de är
fragmentiserade, uppstyckade. Det är lika farligt för en fågel
som behöver en viss miljö att flyga hundra meter fel – som det
är för en turist att ta av på fel gata i Miami.
För att sammanfatta: En dag blir jag nog skogsägare. Den
dagen ska jag välkomna klara och hårda statliga regler som
driver mig som skogsägare att avsätta så mycket som behövs
för mångfalden. Och jag ska då inte klaga. För jag vet att över
den skogsplätt jag en dag kan äga, så kommer mina barnbarns
andar att vaka och de kommer inte att tolerera något annat än
miljömålets dominans över produktionsmålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar