Med Gong Li, Ziyi Zhang, Michelle Yeoh, Ken Watanabe
Regi Rob Marshall
Sayuri är dotter i en fattig fiskarfamilj. 1929, när hon är nio år, bli hon såld till ett berömt geishahus i Kyoto. Hon blir med tiden upplärd till att bli geisha genom att bl.a. öva dans, tecermonier och konversation.
Kimonosarna faller vackert i Kyoto 1929 när flickan Sayuri under traumatiska former skiljs från föräldrar och syster och sätts i geishautbildning. I ?En geishas memoarer? ? en film att sortera under rubriken Stort Kvalitetsdrama ? följer vi henne under uppväxten fram till tiden som ung vuxen kvinna. Det är ett hårt liv bland geishorna, med övergrepp, både fysiska och verbala, från dem som står högre i rang. Ett ?Top model? i kubik. Sayuris claim to fame hotas också av en äldre geisha som inte tål konkurrens, och som verkar kunna göra vad som helst för att stoppa Sayuri, som med sin ovanliga, blå blick får män på fall med bara ett ögonkast. Det blir lite kärlekskonflikt också. På grund av att hon är en geisha, ett levande konstverk som de säger i filmen ? och som måste hålla tillbaka känslorna ? får hon kämpa med valet att antingen följa sitt hjärta och kärleken till en högt stående affärsman, eller att se till sitt bästa: en tryggad framtid försörjd av hans vän som hon inte älskar. Geishorna är alltså inte prostituerade vilket de själva är noga med att framhålla här. De verkar besitta något slags dubbelställning där de nosar på makten med sina nära relationer till män i maktposition. Samtidigt som de är beroende av dessa män och av äldre geishor, och knappast fria. Det är inte oproblematiskt att göra film om en värld som geishans, som är så gåtfull och främmande på flera plan; ta till exempel skildringen av hur Sayuris oskuld blir försäljningsobjekt och något slags ceremoniell angelägenhet. En film som ?Lost in translation? som också skildrar Japan fast i nutid, fick kritik för att den var för exotiserande och även ?En geishas memoarer? jobbar hårt med mystifikationen. Men det blir ändå inte ?konstiga japanen? av det, tack vare att vi ser förloppet genom Sayuris ögon, själv japanska, och att hon länge förstår lika lite som vi av geishornas och deras klienters kodspråk. Att det sedan är så vackert foto ? vackert allting, faktiskt ? och bra spelat (fast på fånig, bruten engelska, istället för japanska) är en fin bonus.
