Den tredje makten

I rollerna: Anders W. Berthelsen, Nastja Arcel, Nicolas Bro, Lars Mikkelsen m fl
Regissör: Nikolaj Arcel

Jag brukade anta att nordisk journalistthriller alltid måste kännas lika osannolik och konstlat action-stressad som typ Sprängaren. Det hade tydligen danskarna också, för när Den tredje makten gick upp på hemmamarknaden väckte den chockartad förundran över att den var så bra. Lite paranoid är jag också, fortfarande. Har jag överreagerat mot mina lågt ställda förväntningar? Har jag blivit påverkad av utmärkelser som "bästa danska film"? Näe, det är förvånande men sant: här är nu en gång för alla en film om själviska politiker och sensationsjagande presschefer som känns på riktigt. Det bästa med filmen är dess måttfullhet. Trots att frågorna som manuset kämpar med är massiva - demokratins villkor, pressfrihet, problemet med yrkespolitiker - begränsar det sig till ett fall, en oerfaren journalist. Ulrik är idealist (som filmjournalister som jobbar med miljörapportering alltid är) men också son till en före detta minister. Han får en chans att bevaka riksdagsarbetet i Christiansborg för en stor dagstidning. Valkampanjerna skall inledas i dagarna, men det största oppositionspartiet kan stå inför ett maktskifte eftersom den gamle ledaren råkat ut för en olycka. Både vänner och fiender ser en möjlighet att förbättra sina positioner. Ulrik råkar i kläm och det gör också Lone Kjeldsen, kvinnan som trodde att partiledarskapet redan var hennes. Ett personligt filmtips till Annika Billström (s) är på sin plats: Du, jag tror du skulle identifiera dig starkt med den här damen. Bildmässigt rör sig Arcel i den regniga realism vi är vana att förknippa med kvalitetsthrillers, med några obligatoriska nickningar till Alan J Pakula. Personregin är så elegant att man knappt tänker på den: danska skådisar har nu en gång för alla hittat ett sätt att prata som varken låter jaba-hanba-dampskadat eller Dramaten-pompöst. (Det sistnämnda är förstås lättare att undvika i ett språk som saknar alla hårda konsonanter.) Karaktärernas familjeliv, som så ofta får utgöra en fond av trygghet eller ensamhet eller omotiverade sexscener, har här en verklig tematisk funktion. De får visa hur ingen kan undvika maktkampen i samhället. Hur även schysta män hotas av sina starka fruar, hur marknadskrafterna tar över ens barn och ens vardag, hur generationsklyftorna i västvärlden går igen i varje släkt. Precis som i Alla presidentens män försvagas dramatiken i slutet en aning av att de verkliga politiska konsekvenserna sker utom räckhåll för huvudpersonerna. Men det gör också helheten trovärdigare. Den lilla knorren under de allra sista sekunderna visar sig vara det mest tänkvärda. Politikerförakt till trots lider vi skandinaver också av en politikerhögaktning som gör vissa figurer stört omöjliga att bli av med