torsdag, november 24, 2005

Filmen:"Marie-Line"

Regissör: Mehdi Charef
I rollerna: Muriel Robin, Fejria Deliba, Yan Epstein, Valérie Stroh m fl

Säga vad man vill om Jean-Marie Le Pen. Men han har gett upphov till en jäkla massa bra filmer på senare år. Ja, inte så att han fuskar som filmproducent, utan att han i högsta grad blivit ett incitament till en ny fransk filmvåg, som just nu utklassar övriga europeiska länders produktion.
Den lugna staden i våras var en pärla på repertoaren, Algeriet-födde Mehdi Charefs Marie-Line är en annan.
Hjältinnan i Den lugna staden tog hand om sin knarkande dotter på dagarna och rensade fisk på nätterna. Marie-Line i filmen med samma namn är bas för ett städlag på ett varuhus, som även de utför sitt arbete på natten. Med ena handen är hon sträng och kompromisslös mot sina underhuggare, där flera är illegala invandrare utan arbetstillstånd, medan hon med den andra handen är kärleksfull och humanistisk, som när hon tar hand om två små barn, vars mamma blir utvisad av myndigheterna.
Hon är alltså en komplex karaktär. Men så är hon också klämd mellan två sköldar. Hennes chef, en god vän till hennes man, anställde henne mot löfte att hon gick med i Front National. Ett annat krav var att hon skulle ställa upp på sexuella tjänster, när så anmodades. Vi kan alltså tala om både politisk och sexuell prostitution.Följaktligen smyger sig ett icke försumbart självförakt på Marie-Line. Vilket hon försöker förtränga med att sporra städpatrullen till att vinna den årliga utmärkelsen "Bästa städlag".
Hennes förändring sker långsamt, på gränsen till osynligt. Sakta vågar hon fatta för henne obekväma men nödvändiga beslut för att orka se sig själv i spegeln. Detta är skildrat med stor känslighet av Mehdi Charef. På samma sätt som han utan att svinga pekpinnar visar på dubbelmoralen hos chefen för varuhuset, som givetvis är en metafor för Frankrike. Samtidigt som han är en medlem av Le Pens parti, så hyser han illegal arbetskraft på sitt varuhus. Givetvis för att de går på en väsentligt lägre timlön. En pragmatism som nästan gör att man tycker synd om honom. Men bara nästan.

Filmen:"Marie-Line"

Inga kommentarer: