söndag, oktober 23, 2005

Filmen:"Kalle och chokladfabriken"




Regi: Tim Burton
Med Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Freddie Highmore, David Kelley & Christopher Lee inspelad i USA/England och Australien

Roald Dahls bok kom 1964. Den första filmatiseringen, med Gene Wilder som Willy Wonka, gjordes 1971. Den svenska tv-filmen med Ernst-Hugo Järegård som berättarröst gick på SVT 1983.

Johnny Depp förnekar att han baserade sitt porträtt av chokladfabrikören Willy Wonka på Michael Jackson. Men han spelar en likblek enstöring med sammetskläder, solglasögon, gäll flickröst och trasig barndom som bjuder in små barn till sitt tillslutna, mytomspunna, enorma hem där de blir märkta för livet.

När två så egensinniga konstnärer som (författaren) Roald Dahl och (regissören) Tim Burton möts måste det slå gnistor. Det gör det!

Willy Wonka lottar ut fem biljetter till lyckliga barn som ska få se hans chokladfabrik inifrån. På vägen genom fabriken testas barnens själsegenskaper mot en bakgrund av blixtar och dunder, magiska under och godis av alla former och smaker. Bara en av dem kan vinna Willy Wonkas hemliga pris. Kalle och chokladfabriken är en rätt hårdhjärtad moralitet, en ?Pelle Snusk? med koladoft där små barn straffas för sina respektive karaktärsbrister. Men den förtjänar lovord för sin bildglädje och för att regissören Tim Burton inte gett efter för vare sig sentimentalitet eller politisk korrekthet. Det är en imponerande chokladfabrik för en äldre publik. Johnny Depp är en skicklig skådespelare och Tim Burton duktig på att göra kyligt bisarra science fictionparodier som "Mars attacks" och "Beetlejuice" samt sagor för vuxna som "Edward Scissorhand" och "Big Fish". Roald Dahls barnbok, som översattes till 32 språk och har sålts i mer än 13 miljoner exemplar, är skriven för och passar rätt små barn; det är en underbar högläsningshistoria. Dahls klassikerstatus har bland annat att göra med att han aldrig talar ner till sin barnpublik och detta märks i de mörka stråken i hans historier. Ska man göra en nästan två timmar lång film på boken är det lätt hänt att man försöker anpassa sig efter en äldre publik och sviker de yngre barnen. Vem som helst, i vilken ålder som helst, kan njuta av boken "Kalle och chokladfabriken" men flyttar man fokus från lille Kalle till chokladfabrikören Willy Wonka, som sker i denna filmversion, tror jag att den blir mindre intressant för den yngsta publiken. Barnen behöver någon att identifiera med och det kan inte gärna vara Wonka, som inte är någon särskilt sympatisk figur; det måsta vara Kalle. Barnperspektivet aktualiseras av den oundvikliga jämförelse med Brad Silberlings "Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv". Den bygger på en sämre bok men har blivit en bättre film för att den är mer dramatisk och det är barnen som driver och påverkar handlingen. Godisfabrikören Willy Wonka är en emotionellt störd person som brutit kontakten med sin pappa (skräckfilmsskådespelaren Christopher Lee), en fanatisk tandläkare som i Willys barndom klämde på honom en monstruös tandställning och förnekade honom minsta lilla godisbit. Därav Depps glänsande tandgarnityr. Willy har sparkat ut alla sina arbetare ur fabriken och driver den med små oompa loompianer en mångafaldigad och förminskad Deep Roy som dansar som en hel filmbalett à la 1930-talet och simmar som en hel Ester Williamsensemble. När Wonka upptäcker sitt första grå hår vill han hitta ett barn som ska efterträda honom. En av kandidaterna är Kalle Spann, en mycket fattig pojke som äter kålsoppa varje dag tillsammans med sina föräldrar och sina fyra far- och morföräldrar som tillbringar all sin tid i den fallfärdiga stugans enda riktiga säng. Det är en kärleksfull och lycklig familj. De fyra andra barnen är August Glupsk som inte kan få i sig nog godis, bortskämda Erika Salt, Barbie-lika och stenhårt tävlingsinriktade Violetta Fagervy och den våldsbenägne, ständigt tevetittande Micke Tevén. Dessa fem får besöka fabriken med var sin vuxen. Vad som sedan händer på deras vandring genom de fantastiska lokalerna är inte så trevligt för de inte så trevliga barnen. När deras studiebesök är slut ser fyra av dem inte riktigt ut som de gjorde från början. Men för Willy Wonka och Kalle slutar äventyret lyckligt. Tim Burton har varit i närheten av Roald Dahl tidigare, som producent för Henry Selicks fina "James och jättepersikan". När han nu regisserar själv får hans säregna fäbless för det vilt fantastiska fullt utlopp. Det är imponerande men filmen brister i solidaritet med barnen.
Tim Burton är annars rätt man att göra en nyinspelning av berättelsen om den fattige stadspojken Kalles möte med godisfabrikören Willy Wonka. Precis som Roald Dahl kan han berätta en saga med lagom doser sött, salt, surt och beskt. Och precis som författaren har Tim Burton under hela sin karriär förenat sitt barnasinne med en rejäl dos vuxen svartsynthet. Tyvärr saknar Burton det samhällsintresse som Roald Dahls böcker andas. För regissören är Kalles öde mest en möjlighet att frossa i festlig scenografi. Bokens möjligheter till verklig identifikation försvinner när Tim Burton förvandlar den till en berg- och dalbanetur i en ding ding värld. Jag minns berättelsen som ganska sorglig, men i filmen har det stråket förvandlats till aburdism. Vilket inte növändigtvis är negativt.
Jo, det finns en koppling till verkligheten. Filmen hakar i debatten om det moderna föräldraskapet, ni vet det som Supernannyarna försöker råda bot på i tv. De fyra barn förutom Kalle som också har fått gyllene biljetter in i chokladfabriken är symptom på föräldraskapets dödssynd: oförmåga att säga nej. Resultatet är fetma och allmän brist på hyfs, vilket Wonka straffar på de mest uppseendeväckande sätt.

Filmen:"Kalle och chokladfabriken"


lördag, oktober 22, 2005

Filmen:"Schultze Gets the Blues"





Tysk komedi i regi av Michael Schorr, med bl a Horst Krause, Harald Warmbrunn, Karl Fred Müller.

Det finns mycket vemod och väntan i den här tyska filmen om en mycket ensam man.
I inledningen förtidspensioneras Schultze och två kolleger från gruvan. Ett trist arbetsliv förbyts i ett trist pensionärsliv. Schultze cyklar runt i sin trista småstad. Hälsar på senila mamma på vårdhemmet, dricker öl och fiskar med vännerna. Spelar dragspel. Alltid samma polka. Kameran följer ofta Schultze på avstånd. Tar det lugnt. Visar honom mot de bedövande trista bakgrunderna. Humorn är stillsam och förbryllad, påminner om tjeckiska 1960-talsfilmer. Snålblåst. En natt hör Schultze zydeco på radion. Musiken från Louisiana får honom att spela dragspel på nytt vis, men också att laga jambalaya och drömma om att resa till ett annat land. Det är små förändringar för Schultze, och ännu mindre för världen. Men filmen fortsätter att lugnt och lojt betrakta den store tysken även i nya miljöer. En charmig häpenhet inför allt, en upptäckarglädje som det är lätt att dela

Filmen:"Schultze Gets the Blues"

Filmen:"Tjenare Kungen".




Cecilia Wallin (till vänster) och Josefin Neldén gör det bästa genombrottet sedan "Fucking Åmål" i rollerna som Millan och Abra.

Tjenare kungen är årets svenska glädjepiller

Regi: Ulf Malmros Producent: Lena Rehnberg
I rollerna: Josefin Neldén, Cecilia Wallin, Johanna Strömberg

Året är 1984 och Abra är en tuff punktjej som bor i en inskränkt värmländsk håla. Hon vill spela musik men blir mest tillsagd att hon borde skaffa sig en kille i stället. Eländet kulminerar när årets stora händelse, en konsert med Ebba Grön, ställs in. (Bandet hade ju faktiskt lagt av då.)

I ren desperation försöker Abra njuta av det gästande syntbandet i stället. Där träffar hon Millan, en sprudlande tjej som är ihop med en i bandet. Abra hoppar på turnébussen och följer med Millan till Göteborg för att starta bandet Tjenare kungen.

Det är inledningen på årets svenska glädjepiller på bioduken. Ulf Malmros nostalgiska och musikaliska ungdomshistoria gör precis allt det där jag brukar sakna hos så många svenska filmer. "Tjenare kungen" renodlar sitt koncept och håller distansen utan att falla platt. Här finns inga av de moraliserande Pogo pedagog-aktiga inslag som förstört så många svenska ungdomsfilmer på senare år. Ulf Malmros skäms inte för att sätta underhållningen först. Enkla nostalgiskämt över 80-talets ve och fasor levereras med samma raka ärlighet som intelligenta betraktelser över Abras förvandling från ung till vuxen.

Abra spelas av en helt underbar Josefin Neldén. Tillsammans med Cecilia Wallin i rollen som Millan gör de det bästa genombrottet sedan tjejerna i "Fucking Åmål". Fast det här är på ett sätt bättre, mer gediget. Josefin och Cecilia; jag väntar redan på nästa film.

Josefins Abra känns lite som en modern uppdatering av någon av Jane Austens hjältinnor. En begåvad, vacker tjej som har det lite bekymmersamt och inte märks så mycket, men som man vet kommer att lyckas.

Millan är mer vild och iögonfallande. För er som följer den grymt undangömda serien "Drömmarnas tid" på tv kan jag säga att Millan är som Roxanne. Hon är charmig men balanserar farligt mellan rätt och fel väg.

Två klockrena och trovärdiga karaktärer är det i vilket fall. De ackompanjeras dessutom av utmärkt och rolig musik. Thåström har till och med specialskrivit en ny låt.

Sedan ska man naturligtvis inte ta alla anspelningar på gammalt musikliv på för stort allvar. Inte som den biobesökare i 50-årsåldern som skallade och misshandlade regissören Ulf Malmros på hans egen premiärfest för hans sätt att återskapa den legendariska rockklubben Errols i Göteborg.

Mannen var inte nöjd med hur några av personerna i filmen framställdes. Den kritiken framförde han direkt till Ulf Malmros vid galapremiären på nattklubben Madison i Göteborg. När regissören inte ville prata om det, smällde det utan förvarning. Besökaren skallade regissören. Det sa bara schmack. Många kommer säkert att identifiera sig med människorna i filmen. Men Malmros skiter i om folk blir ledsna, sa 50-åringen. Malmros fick jävligt ont i näsan. Skallningen var så kraftig att en tand slogs ut på Malmros. Efter misshandeln tillkallades polisen. Malmros fick en svart glugg i överkäken där framtanden suttit. Han blev förbannad men var samlad. Han ville inte till jourtandläkaren.
På premiären i Stockholm fick han vara tandlös.

Men som biografbesökare på en biograf nära dig sitt lugnt och njut av en lätt och underhållande resa.

Ulf Malmros är 40 år och har tidigare regisserat fyra långfilmer; "Smala Sussie" (2003), "Bäst i Sverige" (2002), "Den bästa sommaren" (2000) och "Ha ett underbart liv" (1992), samt TV-serierna; "Sally" (1999), "Silvermannen" (1996); "Rapport till himlen" (1994), "Den elake polisen" (1998).


Filmen:"Tjenare Kungen"

Filmen: "the Pacifier"




Regi: Adam Shankman
Medverkande: Vin Diesel, Lauren Graham, Faith Lord, Brittany Snow med flera

Slätrakade muskelhjälten Vin Diesel i en ny roll - som barnvakt. Det är gulligt och mysigt
Gulliga familjefilmer är "må bra filmer". Stolligheterna vi skrattar åt är att en kaxig soldat får lära sig byta blöjor och läsa godnattssaga - och i utbyte tränar kaksäljande flickscouter i närstrid och inför militärisk disciplin till frukost.
Inte mer fördomsfullt än jag ser i varenda annan amerikansk komedi.

Vin Diesels rollfigur har samma tuffa sealsutbildning som Guillou-agenten Carl Hamilton. det behövs, visar det sig, i filmens fembarnsfamilj. Uppdraget gäller att skydda ungarna och samtidigt hitta deras döda pappas superhemliga datasäkerhetsprogram innan de nordkoreanska skurkarna gör det.
Att vinna tonåringarnas hjärtan är svårast för husets nya babysitter. Men inget slår hjältedådet att förnedra skolans värsta plågoande en gympalärare.
Jag tänker inte påstå att Vin Diesel besitter någon komisk talang. Det är hans bifffiga attityd som gör jobbet.

Filmen:"the Pacifier"

måndag, oktober 17, 2005

Filmen:"Wedding Crashers"




Regi: David Dobkin
Med: Owen Wilson, Vince Vaughn, Christopher Walken

John (Owen Wilson) och Jeremy (Vince Vaughn) har en fin liten scam på gång; de är objudna gäster på bröllop, bröllop där de visar vilka fina killar de är för att sedan sticka med någon av brudtärnorna.

Men en dag crashar de fel vigsel. En rejäl känslohärva drar igång som de helt tappar kontrollen över. Plötsligt är de mer eller mindre ingifta i Christopher Walkens Krösus Sork-familj, och resultatet blir kaos, sexchocker och sommarens flesta skratt per investerad biokrona.

Wedding crashers är en sorts logisk fortsättning på Släkten är värst, där Owen Wilson så att säga spelade i det andra laget, kärnfamiljen. Men Wedding crashers är rappare - dialogen är rena bombmattan - mer respektlös och bättre på de flesta punkter.

Wedding crashers har sina för genren typiska brister: För lång. För sentimental. Men i en och en halv timme levererar den störtskön sommarunderhållning av bästa Hollywoodmärke.

Filmen:"Wedding Crashers"

fredag, oktober 14, 2005

Filmen:"Sahara"




Många mysterier i den utmärkta spänningsfilmen SAHARA
Regi: Breck Eisner.
I rollerna: Matthew McConaughey, Steve Zahn, Penélope Cruz

Jag har alltid sett Indiana Jones som något av en hycklare eftersom han utger sig för att vara arkeolog. Mannen med det olyckliga namnet Dirk Pitt låtsas inte. Han är äventyrare, punkt slut. Den första filmen om honom är som en Indiana Jones-film minus Harrison Fords karisma men med en ovanligt rådig hjältinna som kompensation.

Filmen är också som en National Treasure minus den historiska förankringen. Mysteriet tar sin början i det amerikanska inbördeskriget då ett mystiskt pansarfartyg försvinner för att sista gången ses stävande uppför Nigerfloden och fortsätter i en mystisk sjukdom som sprider sig i Nigeria och grannlandet Mali.
En bländvitt leende Dirk Pitt (Matthew McConaughey) och hans skojige kompis (Steve Zahn) letar efter fartyget, Penélope Cruz spelar envis WHO-läkare som letar efter smittkällan och vars vägar naturligtvis korsas med de äventyrande tu. Dirk Pitt visar en annan respekt för lokala traditioner än den imperialistiske Indiana Jones, men i slutändan är det ändå det hederligt amerikanska stålet som biter bäst på maktfullkomliga krigsherrar.

Med en fransk Bondskurk, fyrkantiga byråkrater och mystiska tuareger täcker filmen in det mesta man kan vänta sig av ett matinéäventyr. Då tillkommer negligerande av lämpliga fakta, som att Mali varit demokrati sedan 1992 och visserligen är fattigt men alls inte en stat i kaos. Vad hände med den trevliga traditionen att hitta på fiktiva stater? Men som den maliske diktatorn säger i filmen: "Det är Afrika. Ingen bryr sig om Afrika."

Filmen:"Sahara"

lördag, oktober 08, 2005

"Junilistan" det bästa som hänt i svensk partipolitik?




Junilistan gjorde sensation i EU-valet med mer än 14 procent av rösterna.

Hur långt kan partiet nå i riksdagsvalet?

Junilistans partiledare Nils Lundgren intervjuas av Pontus Mattsson.


Ekots lördagsintervju sänds i P1 klockan 13.05, repris 19.03.

Alltid på webben.

Junilistan ska ställa upp i riksdagsvalet 2006. Det beslutade en enhällig styrelse under måndagen.
Junilistan ska bryta den förstelnade blockpolitiken.

Vi erbjuder det första tvärpolitiska programmet i svensk riksdag, säger Nils Lundgren.
Nu börjar Junilistan samla in pengar för riksdagssatsningen, söka valarbetare och kandidater. Först i mars kommer alla kandidater att vara klara. Efter Junilistans överraskande framgång med 14,5 procent i EU-parlamentsvalet i juni 2004 har majoriteten av tusentals sympatisörer krävt att listan ska ställa upp i riksdagsvalet 2006.
Målet har enligt Nils Lundgren varit att samlas kring en gemensam inhemsk plattform. Under måndagen var den klar att presenteras. Junilistans gemensamma plattform i riksdagsvalet fokuserar på tre områden. Förutom att vi står för en EU-skeptisk politik, kräver vi mer självstyrande kommuner samt tvärpolitiska lösningar i den allvarliga jobbfrågan, säger Nils Lundgren. Vid sidan av denna gemensamma plattform kommer Junilistans kandidater att ges utrymme att debattera egna kärnfrågor; i allt från lodjursjakt till föräldraförsäkring. Minska riksdagen På samma sätt som Junilistan verkat för att flytta tillbaka makt från EU till Sverige, ska nu Junilistan verka för att den svenska riksdagens makt flyttas ut till kommunerna. Vi vill bland annat se färre riksdagsledamöter, avpolitisera forskningen och ta utnämningsmakten ifrån statsministern, säger Nils Lundgren. Dessutom vill Junilistan radikalt stärka den lokala demokratin i hela landet. Junilistan ska låta kommunerna förfoga över fler skatteintäkter, avbyråkratisera sjukvården, ge kommunerna större inflytande samt uppmuntra till fler lokala folkomröstningar. Tvärpolitisk jobblösning När det gäller nästa riksdags stora fråga jobben har Junilistan tagit fram ett program, där listan siktar på en bred tvärpolitisk uppslutning. Jobben är en av vår tids största frågor. Blockpolitiken kan komma att blockera och skapa låsningar i stället för lösningar. Junilistan siktar på en tvärpolitisk lösning och föreslår bland annat sänkt skatt för dem som arbetar, avlastning för småföretagen och kvinnligt ROT-avdrag (Rengöring, Omsorg, Tvätt), säger Nils Lundgren.
Idag är det 349 dagar kvar till valet. Nu inleder Junilistan arbetet med att samla in pengar för riksdagssatsningen och engagera valarbetare och kandidater. Redan under oktober ska nomineringskommittéer vara igång och i mars ska alla kandidater vara klara, säger Nils Lundgren.

Sveriges Radio - Ekot

fredag, oktober 07, 2005

Filmen:"Zozo"


Jalla! Missa inte Zozo


JALLA! Imad Creidi från Libanon spelar huvudrollen i Josef Fares drama "Zozo" och vi älskar honom förbehållslöst.
Regi: Josef Fares
Medverkande: Imad Creidi, Elias Gergi, Antoinette Turk med flera

Jalla! Spring! Det sägs på allvar i Josef Fares nya film. Då, när bomberna faller över Beirut.
"Zozo" är ingen komedi utan ett drama om en tioårig libanesisk pojke vars upplevelser inte är alldeles olika regissörens egna. Zozo går i skolan, spelar fotboll, skrattar och älskar sin familj. Men kriget tar allt ifrån honom. Allt utom passet och en biljett till farmor i Sverige.
"Zozo" är filmen om vägen hit - framför allt om hur det kändes att komma hit. Hur det darrar inuti Zozo, utan föräldrar, utan tillhörighet. I detta nya land av nedklottrade hissar, skolryggsäckar och Björnes Magasin.
Och tänk er, första mötet med bokhyllans inramade porträtt av hans döda föräldrar.
Men hör ni, filmen är absolut ingen mellanstadielektion som man kan stå över i väntan på nästa fars. Ni vill se den här Josef Fares också. Den bräcklige. En personlig och sorglig berättelse som blir allmängiltig och rättframt osentimental. Roligt? Det händer.
Svagheten i "Zozo" är att den innehåller fler filmer än den egentligen borde. Inuti "Zozo" finns till exempel en hel film om mobbing. En hel film om olika generationers möte med en främmande kultur. En film om barns starka vänskap. Spår av en film om det hämndbehov som kan leda till krig.
Det är som om somliga situationer och intryck varit så starka att de krävt sin symboliska plats. Som när Zozo och hans farfar äter äpplen med salt - och scenerna från svensk skolgård anno 1988 där luktsuddisar kan köpa tillfälligt kompisskap. Eller den ytterligt dråpliga stund när farfar vill ge rektorn en snyting.
Men just så bevaras ju barndomsminnen - underligt överdimensionerade och förvridna. Zozos förvirring blir vår. I den meningen funkar helheten. Om man ser filmen som en känslomässig splitterbomb - personifierad av en mörklockig och alltför erfaren liten kille (exceptionellt begåvat spelad av fyndet Imad Creidi). Mitt i dånet blir det stilla och mamma stiger in i Zozos fantasier i några drömsekvenser som fullkomnar bilden, av pojken och kriget.

Filmen:"Zozo"

Filmen: "The Island"


Jobbiga typer som USA inte gillar

VEM ÄR KLONAD? Ewan Mc Gregor och Scarlett Johansson har huvudrollerna i "The Island". Filmen går dåligt i USA, men passar Europa bättre.
Regi: Michael Bay
Medverkande är även bl.a. Steve Buscemi

Filmen anklagas för att vara ett plagiat. Den förväntade kassasuccén uteblev. De båda huvudrollsstjärnorna påstås göra dåligt ifrån sig. Nej, "The Island" är inte sommarens hit i USA.
Den kanske är för obehaglig?
Jobbigt månne med en film som i princip bara har två beskrivningar av människan: antingen dum (som en klon) eller genomsjälvisk? Eller tänk om filmens science fictionhandling känns för nära, i ett samtida samhälle där drömlösningen på alla problem tycks heta (skönhets)operation.
Nåväl. Europa har gillat den bättre. Jag lovar att du blir nöjd. I alla fall om du föredrar sånt som "Blade runner", "Total recall" och "Gattaca" framför amerikanska remejker av japanska skräckfilmer.
The Island visar en värld där en förslavad del av mänskligheten inte bara producerar varor till de rika - utan till och med själva blivit varorna. Reservdelar, typ.
Det enda arbetarna kan drömma om i sitt monotona liv är att vinna på lotteri och få resa till en paradisö. Paradiset, jo, hi hi.
Ewan McGregor spelar klonen Lincoln-Six-Echo som fattar misstankar när en insekt dyker upp i den kliniska miljö där han lever instängd i tron att naturen är förgiftad.
"The Island" påminner faktiskt också om "Coma" (1978) - en outslitlig kabel-tv-klassiker - och har sin egen grymma motsvarighet till scenen där hundratals hjärndöda kroppar hänger i trådar i väntan på att utnyttjas för transplantation.
Jag är helt såld på den här sortens berättelser och miljöer. Regissören ("Bad boys"), "Armageddon", "Pearl Harbor") är tyvärr besatt av biljakter dessutom. Litet problem, bara litet.

Filmen:The Island

Filmen:"Sin City"




Regissörer:Robert Rodriguez och Frank Miller
I rollerna: Mickey Rourke, Jessica Alba, Bruce Willis, Clive Owen, Benicio Del Toro
Tre av Frank Millers Sin City album har arbetats om och blivit film. Frank Miller själv är med och regisserar och har säkert bidragit till att filmen är oväntat trogen serierna. Det är som en mix av film noir-deckare och nästan parodisk hormonstinn hjälten-ska-döda-dem-alla-thriller. Att para ihop Miller med Robert Rodriguez (Desperado, From dusk till dawn,) var ett oväntat lyckat drag.
Filmen börjar med att polisen Hartigan (Bruce Willis) plågas av magsmärtor och dåligt samvete. Sedan fortsätter den med kåkfararen Marv (Mickey Rourke) som ska hämnas prostituerade Goldie som mördats efter en älskog i hans säng. Och så fortsätter det med Dwight (Clive Owen) som försöker jaga bort Jackie Boy (Benicio Del Toro) och hamnar i en blodkaskad tillsammans med världens tuffaste tjejer sedan Kill Bill.
Rörigt? Det kanske låter så, men stadiga berättarröster lotsar dig genom handlingen och löser samtidigt problemet med att överföra seriens många monologer till filmrutan.
Något snyggare har du inte sett på länge.
Förmodligen var det också länge sedan du såg något så våldsamt.

I Sin City finns inget utrymme för moraliska resonemang och avskräckande realism här gäller det att snabbt dunka in ett pannben och gå vidare till nästa.

Filmen:"Sin City!

torsdag, oktober 06, 2005

Filmen:"Den gråtande kamelen"


DIE GESCHICTE DES WEINENDEN KAMELS Drama / Dokumentär 2003 Tyskland

Regissör: Byarnbasuren Davaa, Luigi Falorni
Skådespelare:
Kamelmamma - Ingen Temee
Kamelbaby - Botok Ugna
Uuganbaatar Ikhbayar Odgoo - Odgerel Ayusch Janchiv - Janchiv Ayurzana Dude - Enkhbulgan Ikhbayar Guntee - Guntbaatar Ikhbayar Amgaa - Amgaabazar Gonson

Fascinerande dokumentär/drama om en nomadfamiljs liv i södra Mongoliet. Enkelt, stillsamt och vackert. En av familjens kameler ska föda, och födseln blir komplicerad. Efteråt stöter modern bort sitt föl, och trots familjens ansträngningar får inte fölet dia. En ritual ska hållas för att bringa kamelmor och föl tillsammans igen, men det saknas en violinist. Dude och hans unge bror Ugna rider till en stad för att hitta någon som kan spela.
Den gråtande kamelen är gjord av studenter vid filmskolan i München tillsammans med National Geographic. Bilderna är otroligt storslagna, som tittare riktigt känner man hur isolerad, men samtidigt hur fri, familjen är ute i Gobiöknen. Om det är en ren dokumentärfilm eller om delar av den är skådespel är omöjligt att säga, men det är oviktigt i sammanhanget.

Filmen:"Den gråtande kamelen"

Vem tror du får betala för moderaternas nedskärningar?

Vem tror du får betala för moderaternas nedskärningar?

tisdag, oktober 04, 2005

Junilistan vill ha skilda valdagar



Junilistan vill ha skilda valdagar
Kommunerna ska ha ett ökat självstyre. Och den lokala politiken kan stärkas genom skilda valdagar, säger Nils Lundgren, partiledare för junilistan.
Junilistan ställer upp i riksdagsvalet nästa år, men inte i kommun- och landstingsvalen.

Nej, inte i det här varvet. Men det kan bli aktuellt senare, vi vill ju föra över makt från staten till kommuner och landstingen eller deras efterföljare. Då är det förstås naturligt att delta i de valen, säger Nils Lundgren.

Partiet har presenterat sin politik i en plattform. Det är inte ett program betonar Nils Lundgren, utan det ska växa fram i diskussioner. Politiken vilar på tre pelare: en EU-skeptisk politik, ökat kommunalt självstyre och tvärpolitiska lösningar för att klara jobben.

Junilistan vill decentralisera politiken, inte bara från EU tillbaka till Sverige. Kommunerna måste också få tillbaka sin självständighet. Något som de förlorat stegvis, enligt Nils Lundgren.

Landstingen bör ersättas med ett mindre antal regionala enheter.

Men där avvaktar vi Ansvarskommittén innan vi kan säga hur det ska se ut i detalj.

Partiet vill minska statens makt, bland annat genom att införa beslutande folkomröstningar, att minska antalet riksdagsledamöter, gallra bland alla nya ämbetsverk och ta ifrån regeringen utnämningsmakten.

Kommunernas makt ska ökas genom kommunalt ansvar för primärvården och ordningspolisen. Kommuner måste också få bestämma mer kring till exempel strandtomter.

Det är rimligt att hindra strandnära bebyggelse i Stockholms skärgård och Mälardalen, men inte i glesbygd som Norrland med långa älvar och många sjöar.

Kommunerna ska även förfoga över fler skatteintäkter, till exempel vill junilistan att fastighetsskatten successivt kommunaliseras.

En ökad kommunal och regional självständighet innebär också större inflytande över arbetsmarknadspolitiken. En grund i junilistans politik är att lokala förhållanden måste få styra politiken.

Ett problem i dag är att rikspolitiken överskuggar den lokala politiken. För att göra den tydligare vill junilistan ha skilda valdagar.utkrävs politiskt ansvar verkligen av den politiska ledningen i kommunen.

I dag är partistrukturen så fast. I Nacka där jag bor kommer det att vara borgerligt styre för evärdlig tid på grund av befolkningsstrukturen. I andra kommuner styr socialdemokrater på samma sätt, säger Nils Lundgren.

Han vill se mer av Fagerstas modell, där vänsterpartisten Stig Henriksson styr med över 50 procent av rösterna, långt mer än moderpartiets siffror.
Kommuner ska ges rätt att ha direkt valda kommunala ledare, borgmästare. Vitsen med det är också ett tydligare ansvar för den lokala politiken. Kommunens toppolitiker kan inte sitta kvar år ut och år in bara för att väljarna röstat på partiet.

Junilistan vill ha skilda valdagar