FAHRENHEIT 9/11

vivenius


I går kväll såg jag den fantastiska FAHRENHEIT 9/11 där Michael Moore undersöker Bushs smutsiga agerande och invasionskrig i Irak efter den 11 september 2001. Filmen är inledningsvis komisk, med en presentation om hur Bush roar sig på sin fritid samt ämbetstiden, men går snabbt över till en mer allvarlig ton där man bl.a. får möta de familjer som valt att frivilligt skicka iväg sina söner och döttrar för att utkämpa ett krig som USA valt att dra igång p.g.a. oljan - och vad konsekvenserna av detta deltagande innebär för varje enskild individ. Filmen erhöll både kritikerpriset samt den åtråvärda GULDPALMEN vid årets Cannes festival. Rädslan är ett mäktigt vapen och även om Michael Moore ironiserar över när och hur de återkommande terroristvarningarna närmar sig orange och rött skildrar han rädslans ännu allvarligare sviter. Och inte bara amerikanerna borde oroas av de komiska men fruktansvärt avslöjande bilderna av den amerikanske presidenten som ett slags tom människa. Men allra starkast verkar nog hembygdsreporter Moores skildring av arbetsförmedlare Lila Lipscomb i hans av arbetslöshet hemsökta hemstad Flint. Hon förlorar en son i Irak. Och parallellt visar han en nattlig amerikansk räd i Irak, på julafton, då man under samma förtvivlade mödraskrik släpar ut huseta son.